Varje gång jag reser mig upp dras jag ner igen , det är inte fysikst jag dras ner jag drar ner mig själv pysiskt

det är dom där pysiska tankarna som går över styr .Dom som får mig att famla i mörker som får mig att endast tänka på en endast sak , och varje gång är det desmma , och de tankar utvecklas varje dag till något större . Något mer smärtsamt. Jag blir mer och mer pyskad att jag glömmer bort mig själv , Jag glömmer bort vem jag är och vad jag egentligen gör .

Från att va varit tjejen som vaknade upp med ett leende , som för varje dag log och skrattade  och som ville alla väl . Jag ville att alla skulle ha det bra eller mycket bättre än mig , för jag visste att jag alltid skulle överleva för jag visste att jag alltid gjorde det tidigare . Det var den jag blev uppfostrad till och det var det jag lärde mig .det hanladr om att ge och ta.

Allting vände och jag gick och la mig med svullna ögon ,darrande läppar och ihop om att inte behöva  vakna upp nästa morgon. För jag visste att nästa dag kommer bli lika dan . Precis som de andra dar , då ögon är rödsprängda av tårar , då läppar skakar av räddsla Och då du bara vill fly där ifrån .Jag orkade inte vara den där starka josefine som alltid log & skrattade , som spred glädje . Utan jag var den där josefine som behövde få den där glädjen och orken att kunna överleva de tankar jag hade.

För mig handlade de om liv och död . Inte fysiskt utan pysiskt . De handlade om att orka vakna upp dan efter , och se livet från den ljusa sidan . Se det som en gång som har haft en betydelse & kunna se de nya som kommer få en betydelse . De handlade om att vara den där starka josefine ,Den gamla josefine som allti log & skrattade , Jag har varit off .

Jag har det bra , men i min ensamhet går tankarna överstyr och det är då alltid börjar om i nya processer .

Alla har sina stopp även jag , men jag vet att jag överlever , det gör jag alltid . Därför måste jag falla några gånger innan jag kan börja leva

Varje gång jag reser mig upp dras jag ner igen , det är inte fysikst jag dras ner jag drar ner mig själv pysiskt

det är dom där pysiska tankarna som går över styr .Dom som får mig att famla i mörker som får mig att endast tänka på en endast sak , och varje gång är det desmma , och de tankar utvecklas varje dag till något större . Något mer smärtsamt. Jag blir mer och mer pyskad att jag glömmer bort mig själv , Jag glömmer bort vem jag är och vad jag egentligen gör .

Från att va varit tjejen som vaknade upp med ett leende , som för varje dag log och skrattade  och som ville alla väl . Jag ville att alla skulle ha det bra eller mycket bättre än mig , för jag visste att jag alltid skulle överleva för jag visste att jag alltid gjorde det tidigare . Det var den jag blev uppfostrad till och det var det jag lärde mig .det hanladr om att ge och ta.

Allting vände och jag gick och la mig med svullna ögon ,darrande läppar och ihop om att inte behöva  vakna upp nästa morgon. För jag visste att nästa dag kommer bli lika dan . Precis som de andra dar , då ögon är rödsprängda av tårar , då läppar skakar av räddsla Och då du bara vill fly där ifrån .Jag orkade inte vara den där starka som alltid log & skrattade , som spred glädje . Utan jag var den där som behövde få den där glädjen och orken att kunna överleva de tankar jag hade.

För mig handlade de om liv och död . Inte fysiskt utan pysiskt . De handlade om att orka vakna upp dan efter , och se livet från den ljusa sidan . Se det som en gång som har haft en betydelse & kunna se de nya som kommer få en betydelse . De handlade om att vara den där starka,Den gamla som allti log & skrattade , Jag har varit off .

Jag har det bra , men i min ensamhet går tankarna överstyr och det är då alltid börjar om i nya processer .

Alla har sina stopp även jag , men jag vet att jag överlever , det gör jag alltid . Därför måste jag falla några gånger innan jag kan börja leva